Jag låg på sängen i vårt sovrum här hemma. Jag låg med kläderna på ovanpå sängtäcket. Klockan var 10 på morgonen, men det var kvällsskymning där ute. Johan hade åkt till arbetet, men av någon anledning hade inte jag gjort det.

Då plötsligt kom det in ett äldre par genom ytterdörren. De var närmare 70 och gick krokigt. Jag förstod inte varför de kom, men sa gång på gång att vi INTE HAR NÅGON VISNING PÅ GÅNG! De gick ändå husesyn fram och tillbaka. De verkade inte ha brottom. Jag låg fortfarande kvar på sängen.

Återigen gick ytterdörren. Och in kom ett par med en liten bebis. Jag försökte också få dem att förstå att vi INTE HAR NÅGON VISNING PÅ GÅNG! Inte heller de förstod.

Jag undrade varför dörren var uppe och varför så många okända gick omkring i vår lilla lägenhet och begrundade.

Nu steg jag äntligen upp och gick själv en husrunda – jag måste ju kolla om vi hade det städit då det var så många i huset som granskade allting så noga. Det var det. Det kändes skönt.

När jag kom in tillbaka i sovrummet så hade paret och den lilla babyn lagt sig i vår säng. De konstaterade att den var skön och att de nog kunde tänka sig att även behålla sängen då de flyttade!?

Då blev jag helt vild och skrek åt dem: – Har ni inte redan fattat att vi INTE HAR NÅGON VISNING PÅ GÅNG! Vad gör NI här?

Plötsligt var också Caro, min vän där i sängen. Hon undrade vad jag gjorde hemma den här tiden på dygnet? Det visste jag inte. Heh.

Slut.